caya

Igår sprang jag vid två tillfällen. Första varvet var ett kort sådant i barfotaskorna (udda ord), med små cyklister omkring mig. Det gick sådär, Lilla E var alltför nervös med den nya 26”cykeln (mountainbike utan bakbromsar) och ja vi behövde ju ta oss an både upp och nerförsbackar i denna kullriga stad. Arg var hon men fram kom vi. Lilla V var arg i största allmänhet och tyckte jag var taskig som testade backträning i väntan på att han skulle komma upp. Så då slängde han cykeln och jag kan vid det tillfället tröttnat lite på deras attityd. Det kan ha framgått för de runtomkring oss.

Eftersom målet med den cykellöpturen var gymmet så kunde en ju tycka att det skulle vara väldigt lätt och smidigt för mig att få ur mig den uppdämda energinivån och så hade det varit bra. Men nej. Sedan mina favoritinstruktörer blivit avskedade i vintras har det bara funnits tre BodyPumpinstruktörer på bygget. Det betyder att om en blir sjuk har de problem. Igår var en sjuk. Det betydde i sin tur att BodyPumpen jag sett fram emot var ersatt av något som kallades cirkelpump. Så när jag klev in i salen höll de som bäst på med burpees. Jag vände i dörren, gick upp i gymmet och slet besviket i några vikter och sen cykelsprang vi hem.

3 k på 30 minuter. Kalla det var du vill, fartlek kanske, men med tanke på hur mycket negativ energi vi tog oss fram på så kan jag nog inte kalla det så mycket lek. Ändå.

Kvällen kom. Rastlösheten gnagde i mig. Jag frågade Lilla E om det var okej om jag gav mig ut och sprang när de somnat. Det var det, även om hennes inneboende oro stillades av att vi ritade ut en slinga på jogg.se så Lilla E fått se hur jag skulle springa och att jag aldrig skulle vara längre bort än 5 minuter.

Vi var eniga om att slingan såg ut som en elefant.

Så gav jag mig ut, denna gång med de dämpade skorna. Vindarna var ljumma och snabba. Jag sprang lite hit och lite dit i närheten, tempot kändes bra även när det var motvind. På slutet kom jag på att jag skulle behöva köpa en liter mjölk, så jag rände iväg mot Statoil. Stapplade in med något förvirrad uppsyn – högröd, snorig med tunnelseende, halvdöv av elektropopen dunsande mot trumhinnorna och sladdriga ben – fram till kyldisken och tog med bestämdhet en liter mjölk. När den var betald och jag blivit hälsad godkväll i både skeptiskt och glatt tonläge störtade jag iväg, nu med nämnda liter högt hållen – som den grekiska elden av den stoltaste av löpare.

Omvägen förbi Statoil gjorde förresten att rundan blev prick 5k och tiden 30 minuter.

Tagged: barfotalöpning, Inte för att jag tänkt bli marathonlöpare men kom inte och säg att jag inte vet hur det känns, merrell barefoot trail glove