Historien upprepar sig. Efter en relationsmässigt svår vår avslutar jag den på samma sätt som för sex år sen. Vaknätter, oro, cancersjuka släktingar, dödsfall, ångest, skola och företagsamhet.

Det är tillfällen som dessa, som vänner utkristalliserar sig. Kanske önskade jag för mycket, men när jag ser på vilka jag har omkring mig – verkligen sant omkring mig – kan jag inte annat än vara lycklig för det jag får vara med om och ta del av. Denna vår kommer säkert berika mig på lika stora mått som då. Alla möten lär mig något om mig själv. Alla avsked lär mig lika mycket.

Men mitt i all denna tragik finns värme, medmänsklighet, kärlek & vänner, solsken, en nyväckt förälskelse till tango och en lika älskad trädgård. Jag vet att det blir bra till slut.

Någon dag.

Idag hade jag fysikprov; vilket i praktiken betytt våldsamma kräkningar  och sömnlöshet under dygnen innan samt ångest, frossa, svettningar och gråtattacker strax före, under och efter provet. Eftersom de senaste veckorna innehållit ganska många prov börjar jag bli riktigt matt och tagen. Det ska bli skönt med en veckas lov.

Provet gick åt helvete. Kunde inte att koncentrera mig, så nästa gång det blir ett matematiskt prov ska jag be att få sitta enskilt för att åtminstone få en illusion av ro i all denna oro.