Archive of ‘Djupare funderingar’ category

Reflektioner en regnig dag.

Det går inte så bra att studera just nu.

Nu, när det egentligen borde gå som bäst; barnen är friska, jag är frisk, vabruari och vabbars har passerat med alla flunsor, virushärdar och magsjukor och öhm.. skit.

Nu, när jag har tiden att läsa och reflektera, och skriva tentor och dricka kaffe.

Nu, nu bubblar den upp; den där kväsande, kvävande, ångestsvarta, sorgsörjan. (Förträngning fungerar ju endast under en begränsad tid.) Jag ser hur branten närmar sig. Jag vet att om jag inte tar bort en massa press så kommer jag ramla ner ännu djupare. Jag har sprungit som en dåre åt andra hållet i två veckors tid, förgäves och desperat, och ramlar ner i en hög av snorsnörvlande ledsenhet så fort jag står still.

Så jag ringer till vårdcentralen och ber om samtalskontakt samt läkarbesök.

VårdC: Du behöver bara lite fler skogspromenader, sjukskrivning är inget vi rekommenderar till deprimerade. Det är bättre att du bibehåller dina rutiner och så kommer du må mycket bättre.

Jag: Så du menar att 100% studier är bra för den som ser en utmattningsdepression närma sig?

VårdC: ... Ja. Rutiner är jättebra. Ring senare i veckan om du fortfarande tycker det är aktuellt med sjukskrivning.

 

Jag. Orkar. Inte. Slåss. För. Att. Få. Vila.

Men ja, jag kommer naturligtvis ringa igen imorgon och säga att det fortfarande är aktuellt. Tog mig en telefonsväng till 1177 också, där tonläget var ett helt annat:

1177: Strunta i alla måsten, skala av 70% och fokusera på dig själv och barnen en stund. Jag hoppas du får samtalstid snart så du får bolla det här, för det hörs att du behöver. Om du vill kan du få ett telefonnummer till en hjälplinje. Ring vårdcentralen imorgon också, för nej du ska inte plugga heltid just nu.

 

Tänk så olika det kan vara.

Backstabbing Mean Girls

Inte för att vara sen på bollen men Michaela på Hej Blekk skrev ett så fantastiskt bra inlägg om Backstabbing Mean Girls, ett ämne som jag gärna spinner vidare på.

Ofrånkomligen av två anledningar; egna erfarenheter samt det faktum att jag betraktar resultatet av ett inpräntat beteende.

Men först, vad är Backstabbing Mean Girls?
Precis som Michaela har jag tänkt på hur kvinnorelationer framställs som svårbegripliga och (passivt) aggressiva i media, och därför icke önskvärda. Det har vi alla hört sedan barnsben; flickor kan inte leka tre, och flickor kan inte hålla sams. Föräldrar, skolgården, omgivning, böcker, tv och media bekräftar detta om och om igen tills det är en sanning.

Varför ska inte flickor kunna hålla sams och leka fler än två? 

Det väl hemskt praktiskt om flickor och kvinnor inte pratar och uppmuntrar varandra att prata om annat än “smink och sånt”, för tänk om det skulle finnas något annat för en flicka/kvinna att tänka på än sitt utseende, samt sitta still och hålla sig i den heteronormativa båten.

För en båt är det, onekligen, i ett hav av andra möjligheter.

(En parallell jag inte kan låta bli att dra: hur arbetare inte tilläts prata med varandra i större grupper, eftersom det hotade “den allmänna ordningen”, samt det ofrånkomliga idéutbytet som i sin tur ledde till – håll i dig nu – rättigheter och demokrati.)

Jag har varit nersölad av detta tankesätt jag med. Jag har fått veta att anledningen till varför jag inte kan vara med är just för att flickor inte kan leka i grupp. Jäkligt frustrerande i en klass med fem flickor. Jag har fått veta att pojkars sätt att leka har varit mer eftersträvansvärt, ärligare och lättare än den djungel av lättrampade tår som flickors vänskap framställts som.

Jag har sett ner på andra kvinnor som umgåtts i grupp, för att jag inte vetat bättre. Herregud, vad jag har sett ner på andra kvinnor. Jag har trott att mitt sätt att bara hänga med killkompisar varit något positivt. Huvudet har varit så fullt av idén om att jag inte kan samspela med andra kvinnor att det har varit svårt att ta till mig feminismen helhjärtat. Så dumt, tänker jag nu, men då såg jag inte. Det var ju stört omöjligt att slå på jämställdhetstrumman, om jag samtidigt tyckte att den manliga vänskapen var något bättre än kvinnliga.

quote-there-is-a-special-place-in-hell-for-women-who-don-t-help-other-women-madeleine-albright-206271

Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste Madeleine Albrights citat “There is a special place in hell for women who don’t help other women”. Jag vet däremot att jag tyckte det lät både bra men även förvirrande. Men, poletten ramlade inte ända ner förrän jag såg hur flickorna i min äldsta dotters klass var så fruktansvärt elaka mot varandra. Ena stunden var hon “inne” för att andra stunden vara “ute”, och hon betedde sig lika illa själv så snart hon fick chansen att bli lite mer inne än ute. Polettklinget var som en åskknall när jag insåg att jag var på vippen att uppmuntra henne att umgås med pojkarna istället.

Vad är det för dumheter, att säga så, att gnugga in samma mossiga ideal som jag själv växte upp med?

Är det att hjälpa en annan kvinna, om än ung, genom att säga att hon inte har rätt att försöka skapa givande relationer med andra kvinnor? Ska jag stå där och säga att en vänskap är bättre än en annan?

Naturligtvis gjorde jag det. Jag sa att den vänskap som går ut på att göra andra illa av rädsla för att bli utesluten inte är sann vänskap, men att alla inblandade har möjlighet att skapa sann vänskap med varandra genom att släppa idén om att det inte går att leka i grupp. Jag sa aldrig att det skulle vara lättare att umgås med pojkarna, för det är det inte när det sker på bekostnad av andra relationer.

Det är knöligt att vara på det trettonde året. Ingenstans blir det bättre av att tro att den vänskap en har att erbjuda själv är av det sämre slaget. För hur en än vrider och vänder på det har hon ingen annan vänskap att dela med sig än den.. som en tjej.

Vad tänker du? Skriv en rad.

/Caya

Otålighetsministeriet.

Monolog, för mig själv, halv två en måndagnatt.

Jag är inte en tålmodig människa. Nej, verkligen inte. Allt får gärna ske nu och nyss och helst på en gång, väntan utan rimlig mening är det där som gör livet olidligt. Kort och gott; jag kallas ofta Otålighetsministeriet.

Det är ju en sak med händelser förstås. Om något ska hända får det gärna ske nu. Om jag köpt något får det gärna komma hem samma dag. Om jag köpt någon present har jag noll till ingen lust att låta den stå “ogiven” länge. Julklappar är öken. Den som köper en julklapp i augusti är alltså inte jag.

Att studiestarten sker en månad efter besked är en miljon år av väntan. Jag köpte större delen av kurslitteraturen redan den 20/12, jag hoppas ni inser vilken early bird jag kan vara. Inte för att jag tycker om att vara ute i god tid och planera långsiktigt, utan snarare för att jag helst vill att allt sker nu.

Sen kan det förstås slå mig, som idag, att tiden håller på att rinna ut.

Att det inte är sådär himla lång tid kvar på den här föräldraledigheten tex, att det är nu mindre än två veckor kvar innan lilltrollet börjar på förskolan – och därmed mindre än tre veckor innan kurserna startar.

Då blir det läskigt. För lika otålig som jag är tills det nya startar, lika skraj är jag att det gamla upphör.

Djupt inom mig har jag gått och hoppats att jag skulle kunna komma över detta, mogna eller utvecklas. Snarare blir det tydligare för var år som går att det här med att vara Otålighetsministeriet ankrar sig fast mer och mer. Acceptans kanske är mer ett ledord för framtiden än Förändring.

Jag undrar förstås om mina barn, när de är vuxna, kommer tycka att den här sidan av mig är lika underhållande som nu. För nu kan de ju se en viss poäng i att allt sker nu. Att allt är öppet och ärligt. Men sen. Finns det ett slut på det här med?

Svaret är självklart ja. Det finns alltid ett slut.

Min enda förhoppning är att jag även i fortsättningen försöker se på varje stund och varje nu som övergående. Därefter, där kommer ett nytt nu. Jag är redan på väg dit.

1 2 3 34