2015. Dag 9. Tystnad i ett vattenglas.

Kvällstid. Egentid. Jag önskade mig det, och det fanns där. Kvällstid. Liten kokoskorv snarkar ljudligt hela kvällen. Ingen egentid, hon vill inte att jag går ifrån henne. Jag ligger bredvid och hoppas så hårt att hon ska sova hela natten.

Dagens största känsla har varit en önskan om att få vara ifred.

Lägenheten ser ut som ett katastrofområde som skulle kunna bli hjälpt av ett par stora svarta sopsäckar och en dammsugare på högvarv.  Julgranen kanske inte barrar ännu, men den slokar och ser ut som den skulle må bra av att få komma ut en sväng. Och jag? Ingen ork. Jag tittar på det hela, migränen klingar i ögonen och hämmar rörelser.

Det är dagar som dessa jag saknar någon, någon som kunde klappa lite på mig åt rätt håll. Inte för att jag egentligen vill umgås med någon, men att vara med någon för att hämta kraft istället för att alltid vara den som ger.

2015. Dag 8. Den om vinterstövlar.

Vet ni vad det är för skillnad på ett par svarta stövlar med blått snöre – och ett par vita stövlar med rosa snöre?

Inget, mer än färgen. För övrigt är det samma uppbyggnad, samma modell, samma material, samma pris, samma producent, mm.

Ändå framställs den ena som tuff, robust och tålig, och den andra som söt, smart och busig.

Jag. Orkar. Inte.

2015. Dag 7. ”Vänta lite, har mamma inga byxor på sig?”

Vi kom upp! Hurra vi kom upp!

Men det var inte alls min förtjänst. Nej det var förstås Elvira som gick upp, gjorde kaffe, tog en dusch, väckte oss andra, och plockade fram frukost medan vi morgnade till oss.

Om det var jag som hade väckarklockan skulle den bara väcka upp Agnes (vår lilla sjusovare) och då skulle jag aldrig komma ur sängen. Ett tillstånd av frustration som jag hoppas förändras både av att Agnes börjar förskolan, men också av att jag hoppas hon slutar frukostdia snart. En vanlig snoozning blir en hobisk mat-och-sov-klocka.

Men i alla fall; Elvira tycker det är värre att komma försent till skolan än att gå upp och väcka oss andra, så.. då har vi löst det såhär. Nej jag får inte kaffe varje morgon, men hon frågade faktiskt igår kväll om kaffe skulle hjälpa mig upp. Det kunde jag ju inte neka till. ;)

Jag inser att det kommer bli en kulturkrock för Agnes av att hon också ska börja gå upp tidigt på morgonen. Just nu (9-snåret) ligger hon bredvid mig och snarkar så mjukt och fint.

...

Citatet i titeln på det här inlägget kom från Elvira när hon plötsligt klappade mitt ben under bordet. Vidar frustfnissar och flyttar sig lite demonstrativt ifrån mig. Jag svarar naturligtvis “Nej jag har bara linnet på mig, i övrigt är jag naken.” Vidar bryter ihop. Elvira fnissar. Jag lyfter lite på röven, gungar från sida till sida. “Den enda nackdelen är att jag snippsvettar fast i stolen.. (eventuellt sätter Vidar macka i halsen) .. men det är klart, det heter ju snippsvett på små små barn. Pungsvett heter det ju oavsett ålder på killar. Jag har nog mer vulvsvett.” Vidar frustar att det låter läskigt. “Ja, lite som ett monster” (när jag gör en massa miner, morrar och hugger i luften med “monsterhänder” ramlar ungarna nästan omkull av fnitter)
Elvira piper “Hjälp hjälp vulvsvetten är lös!

Den mentala bilden.

Jag skulle vilja säga att det här var en alldeles vanlig morgon, men det enda vanliga (för oss) var dialogen. Urflippade dialoger är lite vårt signum. Lugna stunder är det inte. Men jag måste säga att en lugn och glad start på dagen är nog den bästa sortens start. Efter ett väldigt tjafsigt slut på jullovet måste jag säga att den här onsdagsmorgonens uppvaknande var närmast perfekt.

1 2 3 4 5 6 461