2015. Dag 10. Ettochetthalvtårstrotset.

Sedan Agnes började le har hon fortsatt med det. Jag har nog aldrig träffat en gladare unge, vilket gjort de här 1,5 åren som ensamstående fantastiskt lätta att hantera. Bestämd har hon alltid varit, vill hon inte något så vill hon inte och det har jag respekterat.

Det är ändå med en viss förtjusning som jag nu ser tendenser på vad som annars skulle beskrivas som temperament. Imorse vaknade hon och var sur. Lite som när Lotta på Bråkmakaregatan en dag vaknade ur en dröm där Jonas och Mia-Maria varit dum mot hennes Bamsen. Det verkade inte bättre än att det var jag som “var dum mot Bamsen”, för det var otvetydigt mig hon var sur på.

Det var som sagt en ny känsla för mig, förmodligen en ny och förvirrande känsla för Agnes.
Vad det var som orsakade hennes sura sätt vet jag inte, mer än att det gick över innan frukost.

Men å andra sidan kan vi alla ha sånna dagar.

Jag misstänker att de kommer bli fler och fler för Agnes del, för hur ska hon annars veta precis vad hon vill om hon inte först kommer på vad hon inte vill? Jag längtar efter den dagen hon får lite mer språk att ta till när hon är sur, så eventuella drömBamsar kan få en förklaring.

Jag vet att jag när Vidar var mitt i sitt 1,5årsperiod sa att jag inte ville få några fler barn förrän jag glömt hur det var att ha en 1,5åring. Nu kan jag inte säga att Agnes var lika planerad som Vidar, men ändå. Jag hade nog glömt den utvecklingsfasen pendlande mellan skitgullig och asjobbig. ;)

Men efter 1,5 år av skitgullig är det väl helt okej att vara asjobbig.

/caya

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: