På’t igen, sa tjuren och lade hornen på ryggen.
Samma fina runda, samma fina uppvärmning.
Det är alltid bra med målbilder
Förra gången sa jag som sagt
“Nästa gång vill jag komma närmare 23 än 25. Förmodligen finns det ett sätt som är bättre än andra; tänka att det går mjukt och fint redan från början :)”
Så tänkte jag även när jag var på väg dit, att en sub23 kanske tillochmed var möjlig, kände mig allmänt spänstig och fräsch i kroppen. Viktigast var dock att jag skulle kunna ta mig runt utan trubbel som astma eller snubbel. Det är ju rätt påfrestande i längden…
Tankevurpor och löparbanor
“Mjukt och fint” kom inte in lika lätt i tankarna som “Vad är klockan?” och jag tror att jag egentligen la alldeles för mycket tid och energi på att kolla den där förbenade tidtagaren, som jag kunde ha lagt på tex att njuta av att jag kände mig så mycket bättre på det hela taget.
Ursäkta, men måste det gå fel?
16:30 in på spåret (och det var mindre än 1km kvar) så såg jag på klockan och tänkte “Jag har 5 minuter kvar till 23 blankt” och det blev helt fel för mig. Jag stressades och stummade till i alla muskler, kramp i bröstet och behövde stanna upp i flera minuter innan jag kunde ge mig iväg igen. Skitstörigt, för innan dess borde min prestationsnivå legat på dryga 6min/km – vilket märktes i stegen och andningen. Kort sagt: Jag kände inte av någon astma och jag mådde bra i spåret.
Sluttampen
Men jag kom igång igen när jag påminde mig om vilken liten liten bit det var kvar, och jag hade satt som idé om ungefär 6:40min/km – vilket tillåter gång. Så jag tänkte om och tänkte högt “Man får gå om man vill och jag hinner ändå” och gled i mål med ett leende.
23 minuter, 35 sekunder och 2 hundradelar – 6:45min/km
Nästa gång…
Lämnar jag klockan hemma.