Kära Dagbok
Idag har jag jobbat med bilder, ätit gröt, sprungit en mil, storkokat lunchlådor, sovit ‘middag’, tvättat, handlat, hälsat på hos mina ungar, bakat frukostfrallor, städat köket, förberett smulpaj, betalat räkningar.
Ändå känner jag mig helt tom inuti. Allt jag vill ha är mänsklig kontakt och varma långa kramar!
Känner mig så hemskt ensam… Och jättejättelåg pga det. Inte så att det ens underlättar sökandet efter sällskap, eftersom jag är låg går cirkeln runt och jag tänker att jag inte ens är värd att umgås med. Den här helgen var nog en av de mest asociala jag varit med om på länge – en stor kontrast till hur det var förra barnbortahelgen. Men å andra sidan är det lätt att se varför – förra barnbortahelgen var en Perefinhemmahelg och allt o alla slet och drog för att få hänga. Med honom…
Dessutom vet jag inte hur, men på något sätt lyckades jag förstöra dagens enda sällskapsstund. Det är inte lätt när det är svårt.
Imorgon tänkte jag att det skulle bli en bättre dag.
Den börjar redan 05:30, så det är väl dags att ta tag i sängen. Kalla, tomma, omänskliga sängen.
Distansförhållande är baske mig inget för veklingar.