Vrinneviskogens vindlande banor återtogs idag med lätt träningsvärk i vaderna sedan styrkepasset i onsdags.
På vägen dit noterade jag att Sankt Johannes kyrka visade 13:30, in alles tar promenaden upp till löparbanorna ungefär 15-20 minuter, och kyrkan ligger ungefär halvvägs. Alltid fint med en hålltid, tycks det mig.
En sak som jag gjorde annorlunda denna gång var att ta med mig ett tidtagarur, detta påverkade mig på två sätt – vilka jag kommer till strax.
Jag väljer ut 3.5km eftersom jag inte klarade att springa runt hela förra gången, ett avklarat steg är bättre än två misslyckade. Efter ett visst räknande har jag kommit fram till att 25:00:00 är en bra tid för mig, om jag skulle löpa hela varvet runt, iomed att jag trots allt är byggd som en kvinna och detta är andra gången jag springer. En snitttid på 7.14min/km är således bra. Jag tänkte också att om det skulle vara så att jag inte skulle klara att springa hela – tex om jag ramlade och därför behövde gå, eller ansträngningsastman eller något annat otyg – var 30:00:00 mitt mål att klara (8.5min/km).
Så, hur gick det??
Jag klockade igång tidtagaruret och satte fart uppför backarna som inleder banan, fortsatte som en tjur i 2 minuter innan första astmakänningen slog till, drog ner på tempot först till jogg och sedan rask gång. Benen slet i mig och ville vidare men lungorna var inte med riktigt. Kom igång igen, stressade mig dock av klockan och kom helt av mig när jag tittade på den igen vid 10 och tänkte “Nu borde jag ha löpt en tredjedel”, samtidigt kom en hård vind vilket fick mig att tappa fokus och andan – igen. Totalt gick jag väl 5 minuter under dessa två avbrott. Efter andra brytet kom jag in i rätt tänk – nämligen mjukt och fint.
Mjukt och fint? Eh? Va?
Jo, mjukt och fint. Kroppen kollade med mig, hur går det här? Mjukt och fint, tänkte jag. Alla frågor som kom upp kunde jag lätt svara med ‘mjukt och fint’. Vädret? Underlaget? Löptekniken? Hastigheten? Allt. Kalasbra tankebana.
Utom på en punkt.
Hur känns rumpan?
Mjuk och fin är fanimej ingen rolig upplevelse när det kommer till ändalyktens framfarande genom skogen.
Sluttampen
Jag fortsatte i samma takt, upp och ner för backar och kottar. Mjukt och fint. Andningen kändes mjuk och fin, slemmig av och till, men det finns ju tillfällen att lära sig spotta i farten också. Skogen är ju ett lämpligare övningsområde än inne i stan, tänker jag…
Sista biten bestämmer jag mig för att inte spurta, utan hålla samma mjuka fina löp och tänk ända fram. Kollar klockan som tickar förbi 23 och jag blir glad och tänker att jag nog kan slå 24 om jag spurtar nu, men som sagt, det ville jag egentligen inte.
24 minuter, 42 sekunder och 9 hundradelar. En fin tid. Räknade ut att det gav mig en snittid på 7.03 min/km och då hade jag som sagt gått en del.
Nästa gång vill jag komma närmare 23 än 25. Förmodligen finns det ett sätt som är bättre än andra; tänka att det går mjukt och fint redan från början :)
Nu är det dags att svänga ihop en härlig middag till fina vänner och ännu finare ungar.
