caya

Kollektivgården har varit på soläventyr

Tantmaffian, slyngelmänniskan, en hoper ungar och kylväskor och solstolar tog sig ut till badholmarna idag. Kvarteret Tallen är ju lite av ett unikum. Ibland känns det bara lite mer än annars som att det är ett gruppboende som är ute på äventyr.

Och ja, jag är ju så bokstavlig. När andra säger “Vi åker och badar” så tror jag verkligen att det är 5 timmar bad som står på planeringen, inte 5 timmar solning. Tur att det var en himlans massa ungar med så jag hade några badvilliga med mig :)
(Nej, mina badvilliga ungar var inte med – men ibland, när andra föräldrar helst solar, är det tacksamt att låna också.)

Jag tror jag glömde min hjälm hemma.

Så jag bestämde mig ju i våras att den här sommaren ska ägnas åt att lära mig springa. Skratta inte. Springa är en sport. Ganska avancerat. Jo, jag vet hur en gör när en skyndar sig som fan. Spurt och sånt. Full fokus på målet, som oftast är inom synhåll, och sen löpa järnet.

Men hur går det till när en bestämmer sig för att springa för springandets skull?

Jag började idag. Sommaren är ju faktiskt inte slut än, hittills har det varit antingen hektiskt. Eller varmt. Eller både och. Men idag var det varken eller – så det passade sig ju extra bra att ge sig iväg till löpturerna i skogen.

Ett steg framför det andra. Så långt allt väl.
Hur långt steg? Jag upplevde att jag hamnade i disrytmi hela tiden. Antingen för långa steg för att andningen skulle kännas ok eller för korta steg för vad som är bekvämt i benen. Det är också svårt att få världen att inte skutta så mkt. Ja, när en springer så studsar världen – ingenting ni tänkt på? Om ni hade tänkt på det, hade ni vetat om det. Hursomhelst. Jag börjar om och jag börjar om igen. Jag stannar och tittar på mina fötter. Jag försöker springa och titta ungefär lite längre än jag brukar när jag går, så det inte svajar så förbaskat.

Så plötsligt hittar jag ett flöde som funkar.

Ã… så fint det går, jag susar över stock och sten och granbarr och tallbarr i upp och nerförsbackar. Andas hinner jag också med.

På plan mark går det mindre bra – jag snubblar på nästan ingenting och kraschar, samlar barr i hela sporttoppen, skrapar upp hand och armbåge, vad och fotled. Det svider faan överallt, och näsblod fick jag också. Surt linkar jag och fräser om varför jag började springa från början.

Tills det kommer en backe och jag tittar på den och säger till mig själv “95% psyke, 5% kondition” Sen gick det fint på slutet också – blodsmak, näsblod, skrubbsår och barr till trots. Jag är inte så intresserad av hur fort det gick eller ens hur långt det var. För första gången på väldigt länge sprang jag, bara för att springa.

Men det kändes ju lite som jag glömde min snubbelhjälm hemma. Borde jag ta med den nästa gång?