På kvällen känns magen svullen, ja jag klappar den som om det bodde något där i och det händer att jag faktiskt undrar om det är så.
På natten står jag nästan inne i skåpen och mumsar kakor, ungarnas överblivna godisar och gamla skorpor jag inte tittat åt de senaste två veckorna. Allt smakar som gammal skrivbordslåda.
På morgonen är jag ledsen och gråter ljudligt för ingenting.
Någon gång under dagen får jag utan övrig förvarning attackhugg i ryggslutet så jag gråter. Sen kommer den. Mensjäveln.
Det roliga är att jag varenda gång – och det är väl där det aldrig slår fel öht – blir så jävla förvånad och tänker “Borde jag inte få några tydliga hintar??”
Som om inte skåpsbestigningen var en varning nog.
