caya

Men… Jag tänker såhär…

• Det folk säger, det menar de att säga


• Det folk gör, det menar de att göra


• Det jag säger, det menar jag att säga


• Det jag gör, det menar jag att göra


• Det är upp till var och en att ta varje handling och uttalande personligt


• Det är upp till mig att varje handling och uttalande personligt

Detta krockar dock hela tiden med omvärlden, även om jag i mina bästa intentioner inte vill att krockar ska ske. Jag har ingen dold agenda och min grundinställning till andra är att de inte heller har det. Detta är en grundinställning som orsakar uttalanden om att jag är jävligt naiv, men jag är hellre jävligt naiv än jävligt cynisk. Att vara bitter klär inte någon, allra minst mig.

Det mest signifikanta med att inte vara som alla andra, är att en är annorlunda. Det betyder inte att en är konstig, eller gör mer fel – men förhoppningsvis leder det till att även andra kan tänka i nya banor.. En annan tanke som slagit mig om och om igen är om det inte blir som du tänkt dig, blir det inte nödvändighetvis fel, bara annorlunda och därför får en alltid tolka om sin realitet utefter vägen. Nya erfarenheter ger nya kunskaper. Det är aldrig fel.

Att tänka att någon är vänlig därför att denne vill mig gott är för mig lättare än att tänka att någon är vänlig därför att denne vill mig något ont/få ut egen vinning av vänligheten.

Att tro på vad någon säger är för mig mycket lättare än att tro att det denne säger är det direkt motsatta.

Det må vara ett autistiskt drag att ta folk och företeelser på stort och bokstavligt allvar, men å andra sidan – det är ett genuint och gott uppsåt.
Världen är tillräckligt hård och cynisk, utan att jag ska känna något obeskrivligt behov av att lära mig vara hård och cynisk.

Jag tror att det jag ser av godhet i andras gester och ord kommer ur godhet, inte ur illvillighet.

Jag tror att det jag ser av illvillighet i andras gester och ord kommer ur illvillighet, inte av omtanke.

Jag tror också på förlåtelsens kraft, men det är också det ett väldigt naivt drag – har jag förstått.
Med andra ord, det är dags för mig att antingen spärra in mig på psyket eller på kloster – för en sådan som jag är direkt livsfarlig att vistas på gator och torg. Så revolutionerande tanken är att någon medmänniska faktiskt tror på vad du säger, att någon tror att du menar vad du säger, att denne inte omtolkar dina svar utifrån sitt eget perspektiv utan tar det du säger på allvar.
Tänk, att bli sedd. Tänk, att dina tankar skulle kunna vara din verklighet och det du säger skulle kunna komma att bli sant.

Jag ser att du blivit sårad och jag ber om ursäkt att jag orsakat dig smärta, trots att det inte på något sätt har varit min avsikt att såra dig – långt ifrån. Du har tagit emot min ursäkt och jag har trott att jag därmed är förlåten.

Ska jag med detta se mig som grundlurad, igen?