Jag somnar vid halv åtta, mår lite illa och konstigt. Drömmer om svart, hur man måste lägga i en svart kant i allt, hur allt måste måste vara svart. Barnen är som stjärnor i allt det svarta.
Vaknar
Pappa ringer. Berättar. Han med orden har tappat dem, han med det distanserade men ändå varma sättet. Har feber. Han är snart borta.
Det gör så ont. Jag vill inte att det ska vara såhär svart i verkligheten också. Jag tycker cancer är en riktigt svinig sjukdom. Orättvis. Svart.