caya.nu tillbaka på teh internet 

Jag har märkt att jag låtit någon bli prioriterad i mitt liv, när denne bara ser mig som ett alternativ. Att känna mig bortprioriterad om och åter, är tungt. Men att låta mig bli det om och åter är oacceptabelt.

Det har gått alldeles för långt.

Vrinneviskogens vindlande banor återtogs idag med lätt träningsvärk i vaderna sedan styrkepasset i onsdags.
På vägen dit noterade jag att Sankt Johannes kyrka visade 13:30, in alles tar promenaden upp till löparbanorna ungefär 15-20 minuter, och kyrkan ligger ungefär halvvägs. Alltid fint med en hålltid, tycks det mig.

En sak som jag gjorde annorlunda denna gång var att ta med mig ett tidtagarur, detta påverkade mig på två sätt – vilka jag kommer till strax.
Jag väljer ut 3.5km eftersom jag inte klarade att springa runt hela förra gången, ett avklarat steg är bättre än två misslyckade. Efter ett visst räknande har jag kommit fram till att 25:00:00 är en bra tid för mig, om jag skulle löpa hela varvet runt, iomed att jag trots allt är byggd som en kvinna och detta är andra gången jag springer. En snitttid på 7.14min/km är således bra. Jag tänkte också att om det skulle vara så att jag inte skulle klara att springa hela – tex om jag ramlade och därför behövde gå, eller ansträngningsastman eller något annat otyg – var 30:00:00 mitt mål att klara (8.5min/km).

Så, hur gick det??

Jag klockade igång tidtagaruret och satte fart uppför backarna som inleder banan, fortsatte som en tjur i 2 minuter innan första astmakänningen slog till, drog ner på tempot först till jogg och sedan rask gång. Benen slet i mig och ville vidare men lungorna var inte med riktigt. Kom igång igen, stressade mig dock av klockan och kom helt av mig när jag tittade på den igen vid 10 och tänkte “Nu borde jag ha löpt en tredjedel”, samtidigt kom en hård vind vilket fick mig att tappa fokus och andan – igen. Totalt gick jag väl 5 minuter under dessa två avbrott. Efter andra brytet kom jag in i rätt tänk – nämligen mjukt och fint.

Mjukt och fint? Eh? Va?

Jo, mjukt och fint. Kroppen kollade med mig, hur går det här? Mjukt och fint, tänkte jag. Alla frågor som kom upp kunde jag lätt svara med ‘mjukt och fint’. Vädret? Underlaget? Löptekniken? Hastigheten? Allt. Kalasbra tankebana.
Utom på en punkt.
Hur känns rumpan?
Mjuk och fin är fanimej ingen rolig upplevelse när det kommer till ändalyktens framfarande genom skogen.

Sluttampen

Jag fortsatte i samma takt, upp och ner för backar och kottar. Mjukt och fint. Andningen kändes mjuk och fin, slemmig av och till, men det finns ju tillfällen att lära sig spotta i farten också. Skogen är ju ett lämpligare övningsområde än inne i stan, tänker jag…
Sista biten bestämmer jag mig för att inte spurta, utan hålla samma mjuka fina löp och tänk ända fram. Kollar klockan som tickar förbi 23 och jag blir glad och tänker att jag nog kan slå 24 om jag spurtar nu, men som sagt, det ville jag egentligen inte.

24 minuter, 42 sekunder och 9 hundradelar. En fin tid. Räknade ut att det gav mig en snittid på 7.03 min/km och då hade jag som sagt gått en del.

Nästa gång vill jag komma närmare 23 än 25. Förmodligen finns det ett sätt som är bättre än andra; tänka att det går mjukt och fint redan från början :)

Nu är det dags att svänga ihop en härlig middag till fina vänner och ännu finare ungar.

En alldeles nyinköpt tandborste finns till för mig i ett avlägset vandrarhem nära polcirkeln. Det kändes tydligen på tok för knasigt att bara inhandla en till sig själv.

Det var ju bland det sötaste jag hört.

Arbetsmarknadsministern avgick i juli mitt under Almedalsveckan efter att Aftonbladet konfronterat henom med uppgifter om ett påstått sexköp under sommaren 2006.

Denne förnekade men lämnade posten som arbetsmarknadsminister.

Under sin tid som arbetsmarknadsminister har hen höjt a-kasseavgiften och skärpt reglerna. Samtidigt begär hen nu en fallskärm på 1,3 miljoner trots att hen själv valt att sluta. Andra som säger upp sig på egen begäran får tre månaders karens utan ersättning….

Och då har vi inte ens tagit in i beräkningen att arbetsmarknadsministern inte hade ett riktigt jobb som skulle vara till nytta efter en eventuell apokalyptisk zombieattack för att skapa ett fungerande samhälle för de överlevande.

Men… Jag tänker såhär…

• Det folk säger, det menar de att säga
• Det folk gör, det menar de att göra
• Det jag säger, det menar jag att säga
• Det jag gör, det menar jag att göra
• Det är upp till var och en att ta varje handling och uttalande personligt
• Det är upp till mig att varje handling och uttalande personligt

Detta krockar dock hela tiden med omvärlden, även om jag i mina bästa intentioner inte vill att krockar ska ske. Jag har ingen dold agenda och min grundinställning till andra är att de inte heller har det. Detta är en grundinställning som orsakar uttalanden om att jag är jävligt naiv, men jag är hellre jävligt naiv än jävligt cynisk. Att vara bitter klär inte någon, allra minst mig.

Det mest signifikanta med att inte vara som alla andra, är att en är annorlunda. Det betyder inte att en är konstig, eller gör mer fel – men förhoppningsvis leder det till att även andra kan tänka i nya banor.. En annan tanke som slagit mig om och om igen är om det inte blir som du tänkt dig, blir det inte nödvändighetvis fel, bara annorlunda och därför får en alltid tolka om sin realitet utefter vägen. Nya erfarenheter ger nya kunskaper. Det är aldrig fel.

Att tänka att någon är vänlig därför att denne vill mig gott är för mig lättare än att tänka att någon är vänlig därför att denne vill mig något ont/få ut egen vinning av vänligheten.

Att tro på vad någon säger är för mig mycket lättare än att tro att det denne säger är det direkt motsatta.

Det må vara ett autistiskt drag att ta folk och företeelser på stort och bokstavligt allvar, men å andra sidan – det är ett genuint och gott uppsåt.
Världen är tillräckligt hård och cynisk, utan att jag ska känna något obeskrivligt behov av att lära mig vara hård och cynisk.

Jag tror att det jag ser av godhet i andras gester och ord kommer ur godhet, inte ur illvillighet.

Jag tror att det jag ser av illvillighet i andras gester och ord kommer ur illvillighet, inte av omtanke.

Jag tror också på förlåtelsens kraft, men det är också det ett väldigt naivt drag – har jag förstått.
Med andra ord, det är dags för mig att antingen spärra in mig på psyket eller på kloster – för en sådan som jag är direkt livsfarlig att vistas på gator och torg. Så revolutionerande tanken är att någon medmänniska faktiskt tror på vad du säger, att någon tror att du menar vad du säger, att denne inte omtolkar dina svar utifrån sitt eget perspektiv utan tar det du säger på allvar.
Tänk, att bli sedd. Tänk, att dina tankar skulle kunna vara din verklighet och det du säger skulle kunna komma att bli sant.

Jag ser att du blivit sårad och jag ber om ursäkt att jag orsakat dig smärta, trots att det inte på något sätt har varit min avsikt att såra dig – långt ifrån. Du har tagit emot min ursäkt och jag har trott att jag därmed är förlåten.

Ska jag med detta se mig som grundlurad, igen?

är alltid svårare att bevisa än förekomsten av något.

Så svårt det är när inget har hänt, och inget finns att bevisa – men någon ändå anser att något har hänt, men inte kan bevisa det.

Sakta men säkert blir jag galen…

Kollektivgården har varit på soläventyr

Tantmaffian, slyngelmänniskan, en hoper ungar och kylväskor och solstolar tog sig ut till badholmarna idag. Kvarteret Tallen är ju lite av ett unikum. Ibland känns det bara lite mer än annars som att det är ett gruppboende som är ute på äventyr.

Och ja, jag är ju så bokstavlig. När andra säger “Vi åker och badar” så tror jag verkligen att det är 5 timmar bad som står på planeringen, inte 5 timmar solning. Tur att det var en himlans massa ungar med så jag hade några badvilliga med mig :)
(Nej, mina badvilliga ungar var inte med – men ibland, när andra föräldrar helst solar, är det tacksamt att låna också.)

Jag tror jag glömde min hjälm hemma.

Så jag bestämde mig ju i våras att den här sommaren ska ägnas åt att lära mig springa. Skratta inte. Springa är en sport. Ganska avancerat. Jo, jag vet hur en gör när en skyndar sig som fan. Spurt och sånt. Full fokus på målet, som oftast är inom synhåll, och sen löpa järnet.

Men hur går det till när en bestämmer sig för att springa för springandets skull?

Jag började idag. Sommaren är ju faktiskt inte slut än, hittills har det varit antingen hektiskt. Eller varmt. Eller både och. Men idag var det varken eller – så det passade sig ju extra bra att ge sig iväg till löpturerna i skogen.

Ett steg framför det andra. Så långt allt väl.
Hur långt steg? Jag upplevde att jag hamnade i disrytmi hela tiden. Antingen för långa steg för att andningen skulle kännas ok eller för korta steg för vad som är bekvämt i benen. Det är också svårt att få världen att inte skutta så mkt. Ja, när en springer så studsar världen – ingenting ni tänkt på? Om ni hade tänkt på det, hade ni vetat om det. Hursomhelst. Jag börjar om och jag börjar om igen. Jag stannar och tittar på mina fötter. Jag försöker springa och titta ungefär lite längre än jag brukar när jag går, så det inte svajar så förbaskat.

Så plötsligt hittar jag ett flöde som funkar.

Å så fint det går, jag susar över stock och sten och granbarr och tallbarr i upp och nerförsbackar. Andas hinner jag också med.

På plan mark går det mindre bra – jag snubblar på nästan ingenting och kraschar, samlar barr i hela sporttoppen, skrapar upp hand och armbåge, vad och fotled. Det svider faan överallt, och näsblod fick jag också. Surt linkar jag och fräser om varför jag började springa från början.

Tills det kommer en backe och jag tittar på den och säger till mig själv “95% psyke, 5% kondition” Sen gick det fint på slutet också – blodsmak, näsblod, skrubbsår och barr till trots. Jag är inte så intresserad av hur fort det gick eller ens hur långt det var. För första gången på väldigt länge sprang jag, bara för att springa.

Men det kändes ju lite som jag glömde min snubbelhjälm hemma. Borde jag ta med den nästa gång?

På kvällen känns magen svullen, ja jag klappar den som om det bodde något där i och det händer att jag faktiskt undrar om det är så.

På natten står jag nästan inne i skåpen och mumsar kakor, ungarnas överblivna godisar och gamla skorpor jag inte tittat åt de senaste två veckorna. Allt smakar som gammal skrivbordslåda.

På morgonen är jag ledsen och gråter ljudligt för ingenting.

Någon gång under dagen får jag utan övrig förvarning attackhugg i ryggslutet så jag gråter. Sen kommer den. Mensjäveln.
Det roliga är att jag varenda gång – och det är väl där det aldrig slår fel öht – blir så jävla förvånad och tänker “Borde jag inte få några tydliga hintar??”

Som om inte skåpsbestigningen var en varning nog.

Funderar på om det egentligen är upprörande när F! bränner gåvopengar (till marknadsföring) i direktsändning, när alla kampanjer kostar. På sätt och vis är jag glad att F! kan lägga en sån liten summa (i marknadsföringskostnader mätt) och få en sån uppmärksamhet. Att säga att F! kunnat göra så mycket annat för de pengarna är som att säga att alla partier borde lägga skänkta kampanjpengar på välgörenhet. Det skulle iofs ge ett väldigt fint välfärdssamhälle…

Å andra sidan begrundar jag det faktum att jag är totalt luspank och utanför systemet pga alliansens politik.

DN: Kritik mot uppmärksammad pengabrasa

Uppdaterad 8/7 med Skänk FP:s valbudget till fattiga småflickor

Jag har slutit fred med mig själv. Fråga mig inte hur.
Varför lär vara uppenbart. Men nu känns det som det är gjort.

Jag är tillfreds med mig själv. Som jag är.
Alla epitet, synonymer, adjektiv, omformuleringar och kallduschar.

Min inneboende ‘Orosdjuret’ har flyttat ut. Det finns ingen tomhet, bara en stilla harmoni och jag tror att jag växte tusen meter över en natt.
Om jag hade champagne skulle jag höja glaset i en skål, för mig. Nu höjer jag istället en hand mot mitt hjärta och känner att det är helt.